Jag vet inte varför jag började klaga på att bli fattig innan, det är svårt att bli fattig i Sverige. Att få en karrensdag från jobbet är en lyx, bara en dag utan betalning, sen får vi betalt för att torka oss under näsan eller i röver om vi är sjuka på det hållet. Jag är tacksam för att vi har ett bra fungerande system. Det funkar för mig, visst har även jag träffat många läkare som varit otrevliga ocg hänsynslösa, läkare som tror sig vara Gudar som skall avgudas på ett maktgalet sett och som kräver att bli dyrkade av sina patienter, läkare som styrs av sin osäkra dåliga självkänsla. Men jag tror och vill tro att överlag är läkare okey. Vem skulle annars vilja lägga ner så många år på studier om dom inte verkligen ville bli läkare. Jag hoppas att större delen av läkarkåren är genuint goda medborgare men hjärtat på rätt ställe, det som jag tror är problemet är att staten inte ger allmännläkarna tillräckligt med utrymme för sitt arbete, dom är överarbetade, utarbetade, pressade. Precis som lärarna. Vi driver våra viktigaste personer ner i botten, de som skall göra oss friska, starka och ge oss kunskap, dem kastar vi ner i dyn och klagar sen för att dom är smutsiga och inte klarar av sina uppgifter. Ett för mig okorrekt sätt att behandla människor på. Men de läkare som har högre status får inte någon skit, för som är specialister och deras akademiska kunskap skall hyllas. All kunskap är lika värd! Alla månniskor drar sin strå till stacken i detta samhälle, eller i alla fall de flesta av våra medborgare. Hur skulle vi annars klara av detta system med socialbidrag och A-kassor osv. det skulle vi inte klara om vi inte vore bra medmäniskor. Vi måste tro att systemet fungerar för vi vill tro på att människan är god. Utan någon form av tillit till samhället så finns vi inte kvar. Vi bygger våran värld. Men vill vi ha vad för skit som helst i denna världen vi bygger, tycker vi verkligen att vissa människor är mer värda för att dom studerat en viss del av människan och kan operera om näser och bröst. Är dom bättre än andra för att dom har pengar/status? Eller är dom som alla andra, hårt arbetande, villiga att göra det bästa för andra och sig själva? Jag vill tro att vi alla vill väl, vi gör vårt bästa, kämpar för att behålla våra arbeten, bostäder, famlijer, vi kämpar för Sverige är ett arbetarklass land, vi är medelklassen som vill så väl och ger till andra och ibland oss själva också. Det är väl inte fel i det. Det som är felet är att vi sorterar ut vem, vi ska ge till och varför. Vi ger till dem som vi vill ska tacka oss, vi ger till dem vi vill ska dyrka oss, vi ger till dem för att vi ska må bättre, men vi ger inte till dem som behöver och som vi vet inte ens skulle tacka oss. Måste vi kräva dyrkan om vi ger? Kan vi våga ge utan att förvänta oss något?
/Zimón
